Big boys.

When he was 5, he cried over a lost toy,

and they told him stop, because boys should not be sad

When he was 10, he scratched up his knee,

and he didn’t cry, because boys should handle the pain

When he was 13, his stepmother touched him on inappropriate places,

and he didn’t tell anyone because he had learned that boys cannot be raped

When he was 16, he wished he was dead

and he cut himself as a punishment for failing,

and he cried himself to sleep, where no one could see him,

and he couldn’t tell anyone, because boys aren’t supposed to hurt.

SkrivPuff - Konsert

Asking Alexandria 26/1 2013, Stockholm.

Spänning som stiger, förband som drar ut på låtarna. Ska ni inte spela snart?
Vi drar oss framåt tillsammans med resten av publiken. Det är bara minuter kvar.
Hundratals människor och en förväntansfull stämning, Eye of the Tiger spelas i högtalarna.
Ljuset försvinner och lokalen ligger i mörker. Publiken börjar skrika.
Ni träffas av strålkastarna och tar emot vårt jubel. Jag pressas villigt framåt.
Musik, trängsel och en lagom våldsam moshpit någonstans bakom mig. Jag sjunger med;

Even though I'm on my own, I know I'm not alone,
Cause I know there's someone, somewhere
Praying that I'll make it home
So here's one from the heart, my life right from the start
I need a home sweet home, to call my own.

Mina ben värker men jag kan inte stå still. Musiken håller sitt grepp om mig.
Ni kör er sista låt och en varm känsla infinner sig hos mig. Kärlek kallas den visst.
Ni försvinner. Bakgrundsmusik spelas när alla ska gå ut, Tenacious D - Tribute.
Jag längtar redan tillbaka, allt känns fullkomligt. Jag tänker bara,
Hjältar behöver visst inte ha superkrafter och mantlar.

SkrivPuff - Sol

Det första jag tänker på när jag hör ordet Sol är en karaktär i serien Sagan om Isfolket. Därför är det henne jag skriver om nu, utan att egentligen tänka på vad jag skriver. Hon är så mycket mer än en fiktiv karaktär.

Sol Angelica av Isfolket

Oh du trolska, skrattande, sorgsna väsen, som innehåller så många hemligheter. Du finns överallt, du är där utan att de tänker på det. Du vakar över de dina. Du gäckar dem, vårdar dem. Du är fantastisk och du förtjänar så mycket mer än vad du fick i livet. Jag skrattade med dig, grät med dig, delade din lycka och dina sorger. Jag saknar dig men vet att du kommer tillbaka.

SkrivPuff - Depression

Människan kan ta sig igenom det mesta, om den bara ser ljuset i slutet av tunneln. Depression är när man inte ser det ljuset.

Depression är inte känsla. Depression är inte "ledsen". Deprimerad är inget du blir, eller slutar att bli, över en dag. Depression är en psykisk sjukdom. Du är inte deprimerad för att du har mycket läxor du inte gjort, eftersom det var mycket roligare att umgås med kompisar. Du är inte deprimerad för att du fick ett lägre betyg än du förväntat. Depression är inte långa lektioner och korta raster, dålig lunch eller stränga lärare.

Depression är när det är smärtfullt att komma upp ur sängen på morgonen, inte för att du gillar att sova, utan för att du är rädd för dagen i sig och vad som kan hända. Depression är när du går och lägger dig och önskar att du inte kommer vakna upp. Depression är när du vaknar och tänker "Inte igen! Jag orkar inte mer.". Depression är att överanalysera varje steg du tar, varje ord du säger, varje rörelse du gör. Det är när du genuint känner att du inte passar in någonstans, att du inte är bra nog, att allt du består av är brister. Depression är när du inte ser en anledning att fortsätta leva.

Depression är en sjukdom, som vilken annan som helst. Du säger inte till en cancerpatient "Skärp dig och sluta ligg där och må dåligt. Du har inget att klaga över.", så därför kan du inte heller säga det till en människa som lider av depression och förvänta dig att han eller hon ska lyssna. Det fungerar bara inte på det sättet.

SkrivPuff - Om att ta farväl

Jag försöker hitta något bra att säga, men huvudet är tomt. Vill säga "Vi syns igen" men jag vet att det inte är sant. Du vet det också. Eller kanske mer anar. Att det nog inte kommer bli ett återseende. Men du säger inget. Ingen av oss säger något. Vi låter tystnaden omfamna oss. Det är bäst såhär. Jag vet att när du får veta, kommer du inte att gråta. Du kommer att sjunka ner på en stol eller på golvet, världen kommer att stanna och alla minnen vi haft tillsammans kommer att spelas upp framför din blick, men bara för dig. Tårar har aldrig varit din grej. Du är mer den där som lider i tystnad, som aldrig säger till när något är fel, som håller allt inom dig. Precis som mig. Du kommer att förstå. Sörja, sakna, ja, men du kommer att förstå, och acceptera. Förstå att ibland blir det inte som man vill. Ibland räcker inte tiden till, eller ibland är oddsen emot en. Ibland tar livet ifrån dig det du har kärt. Ibland får man bara vara nöjd med den tid man fått, med de tillfällen som givits en och inte grubbla över varför det skedda skett.

Du tar en kram av mig och möter min blick. Jag kan se mig själv i dina ögon. Du ler osäkert och låter sjuksköterskorna leda dig ut ur rummet.

SkrivPuff - En solig dag i maj

Känns som tusen slag i ansiktet. Obönhörligt brännande, smärta som egentligen inte är smärta, bara livet. Kort fläkt, som en smekning, ett löfte om att allt blir bra till slut. Kläder som klamrar sig fast vid mig likt en drunknande vid minsta grässtrå. Krypande känsla i nacken. Sommaren vaggar in oss i trygghet, men är trygghet trygghet? Frihet får du aldrig utan att kämpa.

SkrivPuff - Ett dåligt besked

Omgivningen existerar inte längre. Synen fungerar inte som den borde, världen kränger och hörseln stängs av. Niagarafallet tränger på, men vänta lite. Var är jag, på en plats där drömmar krossas. Ljuset finns ej längre, becksvart mörker är min ende vän. Min egen skugga går inte att lita på, den svek mig i skymmande tider. Du sa ”jag finns i varje andetag” men jag får ingen luft. Var är jag, där minnen bevaras.